Så har lillkillen blivit 10 veckor och mitt sommarlov har äntligen börjat! Än så länge har vi mest tränat passivitet och övat så smått på att klara av att vara uppbunden vilket har funkat bra. Vi har också gjort några små lekar/övningar där han fått träna huvudet lite. Han har ganska lätt att ta till skall och eftersom jag hatar ljud (har ju redan en piplisa) har jag bestämt mig för att vara benhård med detta. Så fort han skäller bryter vi leken/övningen en kort stund (ca 20-30 s). Det har hitills fungerat jättebra då han är tyst och bjuder på andra beteenden istället när vi startar upp igen.  Känns som att det är betydligt lättare att påverka en liten valp än en vuxen hund. Lyckades filma lite i dag. Hunden som låter på filmen är inte Quick utan Smilla som är sur för att hon inte får vara med...

I går fick Smilla komma ut och spåra för första gången sedan tävlingen i Gnesta där vi råkade ut för ett älgmöte mitt i spåret. Tommy hade lagt ett ca 1,5 km långt spår åt oss som fick ligga i nästan 3 timmar. Smilla var helt galen vid påsläppet och drog som en tok i linan. Tänkte att  hon troligtvis skulle tagga ner lite längre fram i spåret men icke, det var 110 hela tiden och vid ett par tillfällen drog hon tom omkull mig. Alla apporterna högg hon som en kobra och när vi nådde slutet hade hon inte lugnat sig ett dugg utan kunde nog ha kört lika långt till. Nu tycker jag inte alls att det är optimalt att hon ligger på så i spåret då det lätt kan bli missar i vinklar och med apporter. Denna gång var det dock inte någon risk för det då hon trots tempot var supernoggrann och väldigt målinriktad. När jag sedan kommit hem och plåstrat om mina sönderbrända händer funderade jag lite kring det som hänt i skogen. Det jag kom fram till är att det faktum att hon fixade störningen av älgen gjort att hennes självförtroende i spåret växt. Det är så lätt att lägga spår utan att tänka så mycket kring annat än längd och liggtid. Jag har i och för sig försökt tänka på att lägga i lite olika miljöer men det kanske inte är så dumt att lägga in lite svårare störningar ibland. Så nu ska här kluras på vad som skulle kunna vara lagom svåra störningar för bästa tjejen.

I går fick även Quick en störning då han gjorde ett litet godissök. En hel ridskolegrupp passerade på vägen nedanför men fina killen tittade bara till lite och fortsatte sedan jmed sin uppgift! Lyckades få med en del av söket på film.

Nu har det gått en vecka sedan fina Quick flyttade hem till oss. För varje dag förundras jag mer och mer över denna lilla krabat. Vi har gjort några små utflykter där han har fått träna på att "bara vara" och i måndags fick han hänga med på Birks BMX träning. Han la sig och spana lite på cyklarna som for fram i banan innan han satte sig och myste med mig och Vilde. Det var flera som kom fram och kommenterade vilken lugn och fin valp han verkade vara. De skulle bara veta att han snart kommer att äta barn till frukost och vara allmänt otrevlig, stressad och aggressiv. I alla fall om man får tro alla "aussieexperter" där ute. Själv har jag bestämt mig för att stoppa i öronpropparna och fokusera på den lilla individ som han faktiskt är. Min plan är att helt enkelt inte släppa igenom oönskade beteenden som poppar upp. Kanske inte helt enkelt men säkert inte omöjligt heller. Framtiden får utvisa om vi lyckas. Annars har jag pysslat med lite småsaker som att lära honom leka med mig på olika sätt och på lite olika platser, något jag tror vi kan ha nytta av i framtiden. I dag provade vi också ett litet godissök i skogen vilket gick galant så nu vet jag att grabben har en näsa.   Det roligaste är att han och Smilla verkligen funnit varandra. Bättre storasyster får man leta efter, snäll, busig och bestämd när det behövs. Finaste Smillisen 

   Denna vecka har verkligen varit händelserik. I måndags åkte jag och Smilla till Gnesta då vi kommit med som reserver på deras lägrespår. Påsläppet gick kanon men efter ca 100 m möter fick vi älgmöte! Smilla som är rädd för älgar flög bak och ställde sig bakom mig och skällde med följd att älgen drog i full fart. Första tanken var att "nu är det kört" men sen fick jag syn på apporten som låg precis där älgen legat! Så jag tog en liten paus och lät Smilla coola ner lite och visade sedan på spåret. Med en viss tvekan nosade hon lite i marken och drog sedan iväg i 110. Kände mig väldigt osäker på om det var människospåret eller älgspåret som hon tagit men efter ett tag hittar vi nästa apport och lyckan var fullkomlig! Sedan gick jag bara och njöt bakom medan hon spårade sjukt fint. Efter 1000 m (hade GPS) hade vi bara 4 apporter men jag tänkte att hon kanske missat några och började fundera när slutet skulle komma. Blev väldigt tveksam när hon plötstligt vinklade höger, bort från det håll där vägen låg men hängde med ändå. Efter 1200 m dyker ännu en apport upp och sedan hittar vi 2 till. Får syn på en blå snitsel som sitter vid vägen och inser att vi måste ha kommit in på någon annans spår och det vi ser är starten (tänkte aldrig så långt att man kan se på apporterna vilket spår det hör till). När jag kommer ut vid den blå snitseln har vi gått 1500 m så att det skulle vara vårt spår kändes otänkbart. När vi kommer ut möts vi av mottagaren (som tyvärr inte var densamme som spårläggaren) som säger att vi har kommit ut exakt på rätt ställe. Vi har alltså bara missat slutapporten! Eftersom jag var så inställd på att jag var på fel spår kan jag mycket väl ha missat att Smilla gjort någon form av markering och FRAMFÖRALLT hade jag ju haft tid att gå in och leta efter slutet. Även om det var surt kände jag mig stolt över att Smilla faktiskt fixat spåret så fint trots älgstörningen och en matte som inte riktigt litade på hennes förmåga! Synd bara att man inte får fortsätta utan slut...

I tisdags var det sedan dags att åka till Boden och hämta nytillskottet Sunsilks Quick Maniac "Quick". Quick har hitills visat sig vara en riktigt cool kille som inte verkar rädd för något. Efter flyg och bilresa sprang han rakt in i huset med svansen i topp, pussade om alla killarna ordentligt och började sedan undersöka sitt nya hem. Första mötet med Smilla gick också fint även om Smilla numera också beter sig som en valp med följd att vi fått två galningar i huset :) Ska bli riktigt spännande att se vad det blir av denna lilla filur. De egenskaper han visat hitills är mer än vad jag kunnat önska. Han är den absolut socialaste valpen vi haft och prioriterar faktiskt mys och gos framför allt annat. Han kampar och leker gärna och är härligt orädd och nyfiken. Med Smilla leker han också gärna även om han är väldigt lyhörd för när hon signalerar att det är nog. Hitills (peppar,peppar) har han sovit som en sten på nätterna... Självklart är jag medveten om att alla dessa egenskaper kan förändras och att det kommer komma många tuffa perioder men någonstans hoppas jag kunna "konservera" så mycket av dessa egenskaper som möjligt.