De senaste dagarna har trots det vissna vädret varit fantastiskt roliga. I torsdags var det ridhusträning  och då många droppade av i slutet av passet fanns det plötstligt möjlighet för oss som ville att träna framåtsändandet. Smilla fick för första gången springa ut till en "riktig" grupp och sedan träna saktagåendet. Det är ju ett sjukt svårt moment men ju oftare man får tillgång till en riktig grupp dessto bättre!  Annars är jag väldigt nöjd med Quick som inte har några problem med att träna trots 9 andra hundar i ridhuset som tränar samtidigt. I fredags fick han följa med själv och träna för Anne. Hon tittade på fotgåendet som hon tyckte såg fint ut och vi pratade en del om hur jag ska tänka kring hans aktivitetsnivå.  Just nu är han ju väldigt lugn och samlad i träningen men han har ju en hel del ljud i sig (som än så länge inte kommer fram under arbete). Jag fick också hjälp med vittringen. Med Smilla har jag kört godismetoden som funkat väldigt bra. Med Quick fungerar den inte alls då han helt enkelt prioriterar pinnarna framför godiset. Jag tycker det är bra med en metod där det är lätt att backa om något går fel så Anne tyckte att jag skulle prova "burkmetoden". Quick trodde först att det gick ut på att massakera burken men ganska snabbt insåg han att det var nosen som skulle ner. Vi får se hur det går, det blir i allafall spännande att prova något nytt. 

I går var det dags för en efterlängtad springerträff i den nya inomhushallen i Väsby. Fyra timmars lydnadsträning med fyra andra duktiga springerekipage som alla är uppe i eliten (vilket är ganska häftigt då springern inte är den vanligaste lydnadshunden). Egentligen skulle Quick fått vara hemma men då vi skulle jobba med en hund i taget kunde jag helt enkelt inte hålla mig från att ta med honom. Inte så ofta man får chansen att träna ensam i en inomhushall med massor av "statister" som hjälp och störning. Quick fick träna på att bli inkallad på plan, gå fot med störning samt att apportera mot publik och lillprinsen skötte sig finfint. Smilla fick träna på gruppmomenten som varit lite struliga senaste tiden då hon börjat ljuda igen. Nu blev det bara ett litet pip och sedan låg hon fint med hakan i backen. Annars var hon lite virrig, hittade inte rutan och missade vittringen vilket nästan aldrig händer.  Men jag har insett att vittringen är ett sådant moment som hon måste träna typ varje dag och nu har vi inte gjort den på länge.  Efter träningen blev det fika och en härlig promenad där Quick for runt som tuppen i hönsgården bland alla snygga springertjejer.  I kväll är det ridhusträning igen och då har jag en bra rutanplan för Smilla. Sedan blir det ett par välbehövliga vilodagar.....

Sittande i grupp med bästa brudarna!

Just nu är det svårt att hitta träningsmotivationen när det är mörkt och kallt ute.  Då är det tur att det finns fantastiska träningsmöjigheter inomhus här i Stockholmstrakterna. I år har jag slagit på stort och bokat upp hela 3 dagar i veckan inomhus. Två dagar i vårt fantastiska (uppvärmda) ridhus  samt en dag i inomhushallen i Väsby. Helt olika träningsgrupper vilket är jätteroligt då man får träffa många nya trevliga människor. Smilla är i full gång med att lära sig högremomenten vilket faktiskt går bättre än väntat. Vinterns projekt är också fotgåendet som är en katastrof just nu då hon är alldeles för "skuttig" och ligger för långt fram i position. Har insett att jag inte ska träna detta moment för mycket utan speglar/kritiska träningskompisar då jag lätt släpper igenom en massa tokigheter när jag tränar själv. Älskar hennes härliga attityd och glömmer i bland bort att vara tillräckligt petig.   Har nog aldrig haft ett så bra fotgående som under föräldraledigheten då jag hängde med hårda Ulla flera dagar i veckan...  Med Quick har jag precis börjat länka ihop lite delar i fotgåendet och även han har en härlig attityd. Han är dock betydligt mer samlad än Smilla så ibland undrar jag vem som är valpen i familjen . Här kommer en liten snutt från dagens pass som för en gång skull hann genomföras ute i dagsljus, en del att jobba på men vi är i allafall på g!

Jag älskar verkligen att spåra och skulle lätt kunna ägna mig åt denna aktivitet dagligen om inte livet bestod av en massa andra "måsten". Lydnad i all ära men hur man än vänder och vrider på det så handlar lydnaden mest om att lära hunden att göra en massa konster som man ska visa upp. När man spårar, tränar sök eller uppletande känns det mer på "riktigt". Det man lär hunden skulle kunna användas i en verklig situation och att man med sin hund skulle kunna hitta en försvunnen människa, ett skadat vilt eller en försvunnen bilnyckel är en rätt häftig känsla. Det sistnämda fixade Smilla i skarpt läge för några veckor sedan då jag sumpat vår enda bilnyckel på skogspromenaden   .  Förra veckan var jag på en inspirerande spårföreläsning med duktiga Tobias Gustavsson och Jens Karlsson. Det roliga är att de bygger mycket av sina teorier på vetenskaplig forskning vilket annars inte är helt självklart i hundvärlden. Man inser verkligen hur lite av hundens kapacitet man egentligen använder i ett vanligt bruksspår och hur mycket man skulle kunna utveckla denna. I dag bestämde jag mig för att utmana hundarna lite och ge dem varsitt spår precis på gränsen till vad jag trodde de skulle klara. Smilla fick ett spår som började i skogen, korsade en asfaltsväg och sedan fortsatte efter trottoaren ca 50 m för att sedan fortsätta ut på stallplanen utanför ridskolan där jag lagt slutet. Totalt fick hon 3 föremål varav 2 skogspinnar vilket vi inte tränat så mycket. Spåret fick ligga i ca 2 h. Den största svårigheten var helt klart skogspinnarna som hon tvekade lite innan hon tog, spåret i sig gick klockrent! Så nu blir det bara skogspinnar ett tag framöver   . Quick fick ett kortare spår ca 150 m som också det fick ligga i ca 2h. Det började i skogen innehöll en vinkel, korsade en asfaltsväg och fortsatte ut på en grusplan där jag lagt slutet. Även han fick tre föremål varav 2 skogspinnar vilket inte är något problem alls för killen, han älskar sina pinnar... Vi fick en rejäl störning då vi blev tvugna att vänta på en grupp hästar som gick på asfaltsvägen innan vi kunde fortsätta spåret. Han plockade upp det fint och hade inga problem att ta sig till slutet.  Båda hundarna håller väldigt högt tempo i spåret även om Quick är absolut värst (men så är han ju inte så gammal). Jag har funderat mycket på tempot och om man borde få ner det. På föreläsningen sa Torbjörn att man inte skulle bry sig så mycket om det och menade att "de hundar som drar mest är de som kommer längst och är minst känsliga för korsande spår!"  Köper det resonemanget så har jag ett mindre problem att fundera över och så länge mina monster spårar så fint som de gör får de nog dra så mycket de vill i spåret