Lite så kan man beskriva senaste veckorna. Efter röntgenbeskedet och beslutet att stryka oss från tävlingen har jag kännt mig extremt opepp på hundträning. Saken blev inte bättre av att Quick i samma veva sträckte sig och vi fick ställa in den planerade rapportträningen med Enköpingsgänget. För några dagar sedan gav vi oss ut och spåra för första gången på väldigt länge och oj vilken kick det blev. Quick fick ett kilometerlångt spår och förutom att jag var tvungen att snurra linan runt träd några gånger för att bromsa upp det hela gick spåret som en dans. Långt ifrån optimalt tempo men jag kan inte annat än att älska hans framåtanda och alla apporter in och det är väll det som räknas i slutändan ?  I måndags gick Malena ett klurigt spår åt oss som även det gick fint. Hon hade lagt spåret i en ganska stenig och brant terräng. Men jag överlevde trots lite galet tempo även denna gång, och alla apporter kom med in.  

Eftersom jag inte vill känna mig stressad över platsen hade jag beslutat mig för att inte tävla alls i vår, något som också sänkt träningsmotivationen en hel del.  Men häromdagen slog det mig att vi ju faktiskt kan starta lägre ändå, och avstå platsen. Den senaste veckan har vi fått riktiga genombrott i både krypet och framåtsändandet och träningen känns SÅ kul igen.   Nu ska vi försöka damma av det där framförgåendet också och få det att se lite hyfsat ut...  Även platsen går åt rätt håll igen och i går kväll hände något som gjorde mig väldigt stolt över min svartvita kille.  Vi tränade på gatan utanför och jag hade lagt Quick plats när grannens pudel plötsligt kom springande i full fart bakom honom. Jag trodde att han skull flyga på Quick (inte för att slåss utan för att leka) men när han var bara några meter bakom flög den andra grannhunden ut på gatan och dom båda hundarna for runt som galningar och lekte. Quick sa inte ett pip och lyfte inte hakan en gång för att kolla vad som hände bakom ryggen utan låg fint, lugnt och fokuserat. Så visst finns det hopp om vår plats. Är rätt säker på att han inte skulle gå upp i en platsliggning vad som än händer. Men jag tror jag tjänar i längden på att inte släppa igenom ljud och vill därför vara helt säker på att det inte kommer minsta pip på tävling eftersom jag inte kan bryta momentet då. 

Nu laddar vi för ett härligt sportlov i Dalarna där massor av rapport och uppletanden står på schemat!

 

Ulla & skäggisarna

20 februari 2014 06:56

härligt när det vänder eller hur. men sportlov Jessica då ska man väl åka skidor eller ;)

http://www.schnauzermania.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I helgen gick Svenska Räddningshundsförenings årliga lagtävling av stapeln. Vårt lag "Räddare kan ingen vara" fick ett avhopp tidigare i höst och plockade då in Taylors husse Uffe. Taylor kunde själv inte delta men Uffe hängde med som teamledare, någ...

Det är först nu när vi hoppat av räddningsutbildningen som jag inser vilka oceaner av tid vi lagt ner. Skulle tippa att vi tränat räddning i snitt ca 10 timmar per vecka senaste året. Lägger man sedan till spår upplet, lydnadsträning, vanliga hundäga...

I fredags åkte vi ner till Linköping för en lägerhelg med räddningsutbildningen. Vi var nog alla lika överaskade över hur fint boendet var, ett trevligt vandrahem precis vid Göta kanal. Helt klart ett ställe vi kommer att besöka fler gånger!    ...

Var länge sedan det blev något bloggat nu. I slutet av sommaren kände vi oss äntligen säkra på platsen och startade klass 2 i Skutskär. En knäpptyst och trygg hund i platsen var dagens seger. Som startnummer 1 var det var det nästan omöjligt att ladd...

I onsdags åkte jag och Quick ner till Skövde för att vara med på räddningsläger. Då boendet bestod av två omklädningsrum som alla skulle dela på tog jag med tältet som verkade som ett klart mer lockande alternativ. Men då jag för en gång skull anländ...