Äntligen infann den sig, den där känslan jag saknat lite på de två tävlingar vi hitills genomfört. Även om Quick gjort rätt saker och resultatet poängmässigt varit bra har jag saknat det där lilla extra som jag vet att han har. Lite otippat att vi lyckades just i dag då jag senast i går var osäker på om vi skulle starta dagens lägretävling eftersom han varit otroligt påverkad av värmen senaste veckan. Vi drog nummer 4 och redan vid spårstarten var det väldigt varmt och Quick kändes rätt seg.  Men påsläppet blev klockrent (kanske för att han inte orkade kasta sig ut?) och första pinnen plockade han jättefint. Sedan började spåret gå upp och ner över en massa berg. Tokvarmt och snustorrt men han tuffade på och plockade ytterligare ett par pinnar. Sedan började han plötsligt kännas osäker och valde till sist att gå ner från berget. Väl nere virrade han runt och letade som en galning. Efter en stund beslutade jag mig för att gå tillbaka upp på berget och då lyckades han hitta rätt på spåret igen och plockade ytterligare en pinne och slutet. En enda minut tillgodo och en helt slut hund som trots att det blev svårt aldrig slutade jobba, bästaste   Tre pinnar bort kostade ju en hel del poäng och jag var i valet och kvalet om jag skulle strunta i lydnaden eftersom jag ändå bestämt mig för att avstå platsen. Tog i allafall beslutet att starta vilket visade sig vara ett jättebra val. På budföringen TROR jag att han tjuvstartade men jag var blixtsnabb att skrika marsch i samma ögonblick som han startade med följd att domarna efter lång diskussion kom fram till att det var omöjligt att avgöra och hellre ville fria än fälla. Extremt slarvig ingång dock, en detalj som vi verkligen måste jobba på även i inkallningen. När vi sedan skulle köra lydnaden var det stekhett och jag hade bestämt mig för att inte bli besviken om han skulle kännas seg och tråkig utan bryta vid något lämpligt tillfälle i sånnafall.  Men han var grym. Fotgåendet var superfint, fick lite avdrag för något snett sättande men riktigt härligt tryck och fin position. Krypet har ju tyvärr inte blivit klart så där fick vi inga poäng. Ett lite surt islag på ett annars jättefint hopp kostade en del men annars var de flesta avdrag i programmet pga mina (omedvetna) dk:n. Måste börja filma mer! Mellan momenten var han jättefin och hade en sån härlig attityd. Flera i publiken kom fram efteråt och sa att det var roligt att se en hund på plan som såg ut att ha så roligt och jag var nästan gråtfärdig av lycka. Det är liksom den här känslan som är mitt mål med hundträningen och för mig så mycket mer värt än alla vinster och poäng i världen. Av åtta startande hade fyra brytit spåren och de andra tre bara haft en pinne bort. Dessutom la de platsen (som jag inte såg) så jag blev väldigt förvånad när det visade sig att vi kommit på andra plats. Så stolt över min bästa svartvita i dag även om det inte blev uppflytt. Men det tar vi nästa gång eller gången efter det. Så länge vi får behålla den här känslan är jag mer än nöjd.    

Som tur är var det nära till havet. Bästa belöningen!!!!!

I onsdags morse blev Smilla jättedålig. Inom loppet av en timme gick hon från att se lite hängig ut till att ligga på golvet och skaka oförmögen att gå. På djursjukhuset fick hon massa smärtstillande och man konstaterade att hon hade kraftig inflamation i flera leder. Hon blev kvar över natten och de tog massa blodprover och även prov på ledvätskan. Dagen efter fick hon komma hem och var då lite trött men annars ok. Dom sa att dom misstänkte den ärftliga sjukdomen immunmedierad polyartrit eller idopatisk polyartrit. Har inte hört talas om denna förr men det är en kronisk sjukdom som kommer i skov. En del hundar klarar sig bra med medicinering och har långt mellan skoven medans andra blir så illa däran att man tillsist måste ta bort hunden. Jag sökte lite på nätet men hittade ingen hund som fått så akuta symptom som Smilla, de flesta hade gått med långvarig  hälta och en del  hade visat betendeförändringar som ökad stress och hundagression. Det sistnämda är ju något som Smilla utvecklat senaste året men vi har kopplat det till kastreringen. Ingen rolig sjukdom med andra ord så vi höll tummarna att provsvaren skulle vara negativa. I går ringde dom från sjukhuset och tyvärr visade proverna förhöjt värde på vita blodkroppar vilket tyder på att hon har sjukdomen. Det blev jättemycket känslor på en gång. Vi var ju överlyckliga att fått hem Smilla eftersom vi var inställda på att hon kanske inte skulle klara sig. Det kändes däremot oerhört obehagligt att tänka att hon skulle kunna bli så här dålig igen. Tänk om hon varit ensam ett par timmar vad hade hänt då eftersom insjuknandet gick så snabbt?

Vi hade sedan länge bestämt att träffa några från rapportgänget i går kväll men jag som ägnat dagen åt att skicka in veterinärintyg till vårens tävlingar var extremt opepp på träning. Tommy tyckte att eftersom sista dygnen varit väldigt jobbiga kunde det vara bra att komma i väg och tänka på något annat. Så vi åkte vilket visade sig vara ett riktigt bra beslut. Quick gick som en raket i både rapporten och uppletandet vilket var jättekul. Men det absolut bästa var när vi tog med Smilla ut och vallade uppletanderutan.  Hon var helvild och trodde hon skulle få jobba. For fram och tillbaka i kopplet och vindade precis som hon brukar när hon tror något e på g. Inte minsta tendens till hälta eller något annat konstigt, det var helt omöjligt att tro att hon varit så himla dålig för några dagar sedan.  Då bestämde jag mig för att jag inte tänker lägga ner någon tid eller energi på att oroa mig utan vara glad och tacksam för de dagar hon får vara så här. Hon är en stark tjej som kommer fixa det här fint. Om två veckor är det återbesök och tills dess ska hon få kortison och bara gå korta koppelpromenader. Hur vi ska lyckas få henne att vila är en gåta. I morse studsade hon upp halv 6 och försökte dra igång Quick så att jag tillslut fick säga till på skarpen. Älskade galenpanna.  

...att ligga hemma med dunderförkylning och behöva ställa in kvällens träningstävlande. Massa skoj på gång i helgen så hoppas verkligen den här skiten släppt då. Får i stället roa mig med att ligga i soffan och klura på kommande träningspass. Förra fredagen gick Smilla sitt fjärde viltspårsprov. Eftersom hon egentligen inte behöver något mer förstapris gick jag provet för att få träning till tävlingen om ett par veckor och domaren hade lagt ett rätt klurigt spår åt oss. Det var flera olika skiften av underlag och Smilla fick jobba hårt. Bloduppehållen är luriga och svårast var nog när spåret gick från skog över en väg och där vinklade direkt till höger på en äng. Men hon löste det så bra och när kritiken kom häromdagen var den kanon och hon hade tilldelats både 1:apris och sitt tredje HP!  Dock var det två saker som störde mig lite och som jag funderar på om jag hinner fixa till inför tävlingen. 

• Skottet. Hon reagerade väldigt starkt på det och ville kasta sig direkt ut i spåret när det avlossades. Inga ljud men det känns som att de ligger väldigt nära och med stor sannolikhet kommer nästa gång. Jag har försökt läsa in mig på reglerna och där står att hunden inte får visa "okontrollerbar upphetsning" vid skott. Vad som menas med detta är dock svårt att utläsa, den behöver ju inte sitta stilla och får tom vara uppbunden. Har dock inte riktigt kommit på något sätt att träna då det är så pass situationsbundet, att ligga plats med skott är ju inga problem.
• Det andra var att hon ville ignorera klöven trots att hon måste kännt vittringen där. Känner igen detta beteende från brukset där hon i början ville ignorera slutpinnen tills jag kom på att lägga flera slutpinnar i spåret på träning. Spåret är så väldigt självbelönande för henne och kanske är det så att hon ser slutföremålet som ett slut på det roliga hur mycket köttbullar hon än får.  Men vi får jobba med att få klöven superrolig under de närmaste veckorna.

Domaren på provet påpekade också att hon var i väldigt fin kondition vilket påverkar hennes förmåga att kunna lösa problem och jobba intensivt även när det blir svårt. Vad det gäller kondition är ju löpträningen nu i full gång då jag och Tommy ska springa ett galet fjällopp på 5 mil och nästan 3000 höjdmeter i sommar. Jag har extremt svårt att springa utan hund men har varit lite orolig för hur långt/mycket en hund kan springa (långpassen är ju nu uppe på 2.5 mil). Därför mejlade jag  Marie Söderström-Lundberg, flerfaldig svensk mästare i maraton som numera arbetar som hundfysioterapeut. Vi gick räddningsläger ihop för några år sedan och jag var sjukt imponerad över konditionen och styrkan hos hennes boxer. Den sprang med henne varje morgon och jobbade sedan outtröttligt i söket under dagarna. Hon svarade och berättade att hon med sin gamla hund sprang  1-4 mil i sträck och 10-12 mil i veckan. Hunden blev 14 år och de sista två åren minskade hon träningen till hälften. Sånna träningsmängder kommer vi aldrig komma upp i men det är skönt att veta att man kan ta med bästa träningskompisarna även nu när distansen på löppassen sakta men säkert kommer öka. Hon skrev också att man såklart får tänka på att vänja hunden vid underlaget och öka distansen successivt, se till att svalka/vattna hunden, underhålla trampdynor, lära sig känna på leder och gärna ge hunden massage och stretching. Så nu längtar jag till att snöra på mig löpskorna och ge mig ut men tyvärr lär det dröja ett par dagar.