Jag har länge funderat på om vi ska kastrera Quick eller inte. Han har alltid haft ett gott öga för tjejer men i vardagen och i lydnadsträningen har det ändå varit hanterbart. Vi har från dag ett haft ganske strikta regler för vad som gäller för nosande och revirpinkande på promenader och så. När han blev könsmogen var han i en vedervärdig period då han kunde försöka börja jucka på folk som hade löptikar hemma och så. Men tänkte att detta nog var en period som skulle lugna ner sig vilket den gjorde till viss del. Innan jul hände det något som jag aldrig tidigare varit med om. Han blev helt låst vid flera tillfällen, skrek rakt ut när det var en löptik på ridhusträningen och vägrade ta godis eller leksak(dom andra hanhundarna hade inget problem) Låg sedan vaken hela natten efter och stresspep. På räddningsträningen la han ner arbetet helt, kunde inte jobba alls när det var löptik med. Eftersom jag tyckte det var väldigt sent med en sån extrem period vid nästan 4 år åkte vi till veterinären för att kolla prostatan. Slutade med en helgenomgång för sjukt mycket pengar men fick i allafall ett kvitto på att hunden var kärnfrisk. Det var mycket velande fram och tillbaka men tillslut tog vi beslutet att kastrera. Det finns ju många nackdelar med kastrering men det som övervägde var att:

1. Han har C höfter och är inte aktuell för avel

2. Han är en extremt mentalt stabil hund (en del kasterde hundar får ju ökade rädslor m.m)

3. Har har väldigt mycket tryck och driv (är ju något som sägs kunna minska men vi har råd att tappa lite)

4. Men den kanske största orsaken är att vi verkligen älskar räddningen och hoppas ta oss så långt som möjligt där. En omöjlighet om hunden inte kan jobba tillsammans med löptikar. Hade vi inte kört räddning hade jag nog valt att inte kastrera eftersom löptikar aldrig går före hanar på tävling. 

Quick har ju inga som helst problembeteenden förutom tikintresset och att han är väldigt sugen på att jucka på saker. Nu är det tre veckor sedan kastreringen och det har redan märkts tydlig skillnad. I lördags satt vi tillsammans med en höglöpande tik i ett litet rum på räddningen och körde sedan söket efter henne. Ingen reaktion alls. Han har inte försökt jucka på filtar och så en enda gång sedan kastrerigen. I helgen var han tokgrym på räddningsträningen och gjorde ett fantastiskt sökpass på söndagen så om det skulle påverka drivet i arbete är det inget vi märkt ännu.   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I helgen gick Svenska Räddningshundsförenings årliga lagtävling av stapeln. Vårt lag "Räddare kan ingen vara" fick ett avhopp tidigare i höst och plockade då in Taylors husse Uffe. Taylor kunde själv inte delta men Uffe hängde med som teamledare, någ...

Det är först nu när vi hoppat av räddningsutbildningen som jag inser vilka oceaner av tid vi lagt ner. Skulle tippa att vi tränat räddning i snitt ca 10 timmar per vecka senaste året. Lägger man sedan till spår upplet, lydnadsträning, vanliga hundäga...

I fredags åkte vi ner till Linköping för en lägerhelg med räddningsutbildningen. Vi var nog alla lika överaskade över hur fint boendet var, ett trevligt vandrahem precis vid Göta kanal. Helt klart ett ställe vi kommer att besöka fler gånger!    ...

Var länge sedan det blev något bloggat nu. I slutet av sommaren kände vi oss äntligen säkra på platsen och startade klass 2 i Skutskär. En knäpptyst och trygg hund i platsen var dagens seger. Som startnummer 1 var det var det nästan omöjligt att ladd...

I onsdags åkte jag och Quick ner till Skövde för att vara med på räddningsläger. Då boendet bestod av två omklädningsrum som alla skulle dela på tog jag med tältet som verkade som ett klart mer lockande alternativ. Men då jag för en gång skull anländ...