I onsdags morse blev Smilla jättedålig. Inom loppet av en timme gick hon från att se lite hängig ut till att ligga på golvet och skaka oförmögen att gå. På djursjukhuset fick hon massa smärtstillande och man konstaterade att hon hade kraftig inflamation i flera leder. Hon blev kvar över natten och de tog massa blodprover och även prov på ledvätskan. Dagen efter fick hon komma hem och var då lite trött men annars ok. Dom sa att dom misstänkte den ärftliga sjukdomen immunmedierad polyartrit eller idopatisk polyartrit. Har inte hört talas om denna förr men det är en kronisk sjukdom som kommer i skov. En del hundar klarar sig bra med medicinering och har långt mellan skoven medans andra blir så illa däran att man tillsist måste ta bort hunden. Jag sökte lite på nätet men hittade ingen hund som fått så akuta symptom som Smilla, de flesta hade gått med långvarig  hälta och en del  hade visat betendeförändringar som ökad stress och hundagression. Det sistnämda är ju något som Smilla utvecklat senaste året men vi har kopplat det till kastreringen. Ingen rolig sjukdom med andra ord så vi höll tummarna att provsvaren skulle vara negativa. I går ringde dom från sjukhuset och tyvärr visade proverna förhöjt värde på vita blodkroppar vilket tyder på att hon har sjukdomen. Det blev jättemycket känslor på en gång. Vi var ju överlyckliga att fått hem Smilla eftersom vi var inställda på att hon kanske inte skulle klara sig. Det kändes däremot oerhört obehagligt att tänka att hon skulle kunna bli så här dålig igen. Tänk om hon varit ensam ett par timmar vad hade hänt då eftersom insjuknandet gick så snabbt?

Vi hade sedan länge bestämt att träffa några från rapportgänget i går kväll men jag som ägnat dagen åt att skicka in veterinärintyg till vårens tävlingar var extremt opepp på träning. Tommy tyckte att eftersom sista dygnen varit väldigt jobbiga kunde det vara bra att komma i väg och tänka på något annat. Så vi åkte vilket visade sig vara ett riktigt bra beslut. Quick gick som en raket i både rapporten och uppletandet vilket var jättekul. Men det absolut bästa var när vi tog med Smilla ut och vallade uppletanderutan.  Hon var helvild och trodde hon skulle få jobba. For fram och tillbaka i kopplet och vindade precis som hon brukar när hon tror något e på g. Inte minsta tendens till hälta eller något annat konstigt, det var helt omöjligt att tro att hon varit så himla dålig för några dagar sedan.  Då bestämde jag mig för att jag inte tänker lägga ner någon tid eller energi på att oroa mig utan vara glad och tacksam för de dagar hon får vara så här. Hon är en stark tjej som kommer fixa det här fint. Om två veckor är det återbesök och tills dess ska hon få kortison och bara gå korta koppelpromenader. Hur vi ska lyckas få henne att vila är en gåta. I morse studsade hon upp halv 6 och försökte dra igång Quick så att jag tillslut fick säga till på skarpen. Älskade galenpanna.  

...att ligga hemma med dunderförkylning och behöva ställa in kvällens träningstävlande. Massa skoj på gång i helgen så hoppas verkligen den här skiten släppt då. Får i stället roa mig med att ligga i soffan och klura på kommande träningspass. Förra fredagen gick Smilla sitt fjärde viltspårsprov. Eftersom hon egentligen inte behöver något mer förstapris gick jag provet för att få träning till tävlingen om ett par veckor och domaren hade lagt ett rätt klurigt spår åt oss. Det var flera olika skiften av underlag och Smilla fick jobba hårt. Bloduppehållen är luriga och svårast var nog när spåret gick från skog över en väg och där vinklade direkt till höger på en äng. Men hon löste det så bra och när kritiken kom häromdagen var den kanon och hon hade tilldelats både 1:apris och sitt tredje HP!  Dock var det två saker som störde mig lite och som jag funderar på om jag hinner fixa till inför tävlingen. 

• Skottet. Hon reagerade väldigt starkt på det och ville kasta sig direkt ut i spåret när det avlossades. Inga ljud men det känns som att de ligger väldigt nära och med stor sannolikhet kommer nästa gång. Jag har försökt läsa in mig på reglerna och där står att hunden inte får visa "okontrollerbar upphetsning" vid skott. Vad som menas med detta är dock svårt att utläsa, den behöver ju inte sitta stilla och får tom vara uppbunden. Har dock inte riktigt kommit på något sätt att träna då det är så pass situationsbundet, att ligga plats med skott är ju inga problem.
• Det andra var att hon ville ignorera klöven trots att hon måste kännt vittringen där. Känner igen detta beteende från brukset där hon i början ville ignorera slutpinnen tills jag kom på att lägga flera slutpinnar i spåret på träning. Spåret är så väldigt självbelönande för henne och kanske är det så att hon ser slutföremålet som ett slut på det roliga hur mycket köttbullar hon än får.  Men vi får jobba med att få klöven superrolig under de närmaste veckorna.

Domaren på provet påpekade också att hon var i väldigt fin kondition vilket påverkar hennes förmåga att kunna lösa problem och jobba intensivt även när det blir svårt. Vad det gäller kondition är ju löpträningen nu i full gång då jag och Tommy ska springa ett galet fjällopp på 5 mil och nästan 3000 höjdmeter i sommar. Jag har extremt svårt att springa utan hund men har varit lite orolig för hur långt/mycket en hund kan springa (långpassen är ju nu uppe på 2.5 mil). Därför mejlade jag  Marie Söderström-Lundberg, flerfaldig svensk mästare i maraton som numera arbetar som hundfysioterapeut. Vi gick räddningsläger ihop för några år sedan och jag var sjukt imponerad över konditionen och styrkan hos hennes boxer. Den sprang med henne varje morgon och jobbade sedan outtröttligt i söket under dagarna. Hon svarade och berättade att hon med sin gamla hund sprang  1-4 mil i sträck och 10-12 mil i veckan. Hunden blev 14 år och de sista två åren minskade hon träningen till hälften. Sånna träningsmängder kommer vi aldrig komma upp i men det är skönt att veta att man kan ta med bästa träningskompisarna även nu när distansen på löppassen sakta men säkert kommer öka. Hon skrev också att man såklart får tänka på att vänja hunden vid underlaget och öka distansen successivt, se till att svalka/vattna hunden, underhålla trampdynor, lära sig känna på leder och gärna ge hunden massage och stretching. Så nu längtar jag till att snöra på mig löpskorna och ge mig ut men tyvärr lär det dröja ett par dagar.  

....fast man skulle kunna tro att det var sommar. Sånt här aprilväder gillar jag skarpt! I helgen har jag och Smilla debuterat i avancerad klass rally. Hon gjorde en fin runda och högerhandlingen gick riktigt bra. Tyvärr gjorde jag bort mig när vi skulle backa och började med fel fot vilket resulterade i strul och -10 poäng. Det roligaste var att jag missat att lära in en övning där man ska vända sig ifrån varandra och fick panikklicka in den 5 minuter innan start. I banan gjorde hon sedan den jättefint, duktiga tjejen.   Vi hade varit godkända om jag inte klappat henne efter att funktionären sagt att sista momentet var slut. Nu blev vi i stället diskade... Skum sport det där men Smilla älskar den så jag får helt enkelt gilla läget. Quick var med och fick fin miljöträning och lite lydnadsträning. Jag har hittat ett par lägretävlingar i slutet av maj som jag är sugen på att anmäla till om krypet blir klart. Attans vad svårt jag har haft att lära honom det momentet. Men det känns som att det börjar lossna nu och vi ska sakta och säkert börja plocka bort alla hjälper. 

Vi har också hunnit med ännu en lång löprunda på straxt över två mil. Det är så himla roligt att båda hundarna kan följa med i år då Quick kommit upp i nästan samma kondition som Smilla. Tommy och jag hittade en jättevacker runda runt Edsviken där underlaget var fint och hundarna kunde variera mellan att springa lösa och att dra. Dessutom kunde vi stanna och vattna/bada hundarna på flera ställen. Jag är egentligen en rätt bekväm person som har svårt att motivera mig till att träna. 6-månaders kortet på gymmet som gick ut häromdagen blev exempelvis bara använt 5 gånger. Jag gillar inte att bli kräktrött så att typ tokspringa några kilometer är inte alls min grej. Men att löpa i lugnt och behagligt tempo i vacker natur med sina bästa kompisar är ren njutning och så skulle jag nog kunna springa hur långt som helst. Hundarna har blivit riktigt grymma på att dra också vilket såklart gör löpningen behagligare för min del.   Smilla är starkare än man kan tro och nu harTommy börjat läsa på för att kunna ta grönt kort så till hösten blir det barmarksdrag för dem, jätteskoj!

Njuter av det härliga vädret och passar på att tillbringa så mycket tid som möjligt ute. Vi har varit hundvakter åt Helenes aussie Kingston, en jättefin kille som passar perfekt in i vår flock. Hundarna har lekt massor och jag,Tommy och hundarna lyckades ta oss ut på ett 2 mils löppass. Tommy drog barnvagnen och jag tog vovvarna. Vem har sagt att livet är rättvist liksom  

I går kom Tommys syrra med familj på besök och vi tog en långpromenad till Översjön där jag, barnen och hundarna  premiärbadade. Något uppfriskande....

Det har även hunnit bli ett lydnadspass på klubben och spår för alla hundarna. Alvin och Quick har också tränat sitt första pass. Det är så himla häftigt att se dom tillsammans. Eftersom Alvin bara var 1 år när Quick flyttade hit har de två fått en väldigt speciell relation med ömseseidig kärlek och respekt för varandra. Barn och hund när det fungerar som bäst helt enkelt. Första gången tyckte Alvin han var så duktig att han också var värd en bit av korven Ha,ha

Men andra försöket gick så här fint sötaste kanske blir det rally för dom i framtiden  

Jag har ju haft som mål att försöka kvala till viltspårs-SM och nu är vi anmälda till kvaltävlingen! I dag fick tjejen gå på älg vilket hon tyckt är lite läskigt men nu funkade det jättebra!    Skotten har ju också varit ett orosmoment då jag varit osäker på hur raketincidenten i vintras påverkat hundarna. Förra veckan var vi på skotträning på klubben och det gick hur fint som helst för båda vovvarna, jätteskönt.  Så nu kör vi!!!!

Min bästa duracellkanin gjorde igår också en hjälteinsats då jag tappat mina bilnycklar i sökskogen. Hela sökgruppen ägnade nästan en timme att leta men slutligen fick jag ringa Tommy och skickade hem dom andra (förutom bästa Helene som snällt stannade med oss). Med sig hade han Smilla och hon fick börja med att söka av sökrutan. Hon har ett helt otroligt effektivt söksystem, sick-sackar fram och tillbaka framför mig, synd att det inte är något som lönar sig i uppletandet i brukset..... Efter ca 20 minuters intensivt sökande gick vi ner till parkeringen där hon fick fortsätta. Eftersom jag ville att hon skulle få en belöning för sitt fina arbete släppte jag ett föremål när hon inte såg och sedan blev det korvkalas när hon tog det. Efter en liten vattenpaus fortsatte vi i skogen bakom där vi promenerat med hundarna. Efter en stund börjar hon krafsa i löven och plockar upp nycklarna!!!! Bästaste.   

Hade två mycket trötta och nöjda hundar på kvällen. Sökdagen var annars helt fantastisk, vi har en härlig grupp och många olika typer av hundar vilket är väldigt lärorikt. Det känns som att Quick har väldigt lätt för söket, mycket lättare än han haft för spåret, även om han med tid och träning blivit en riktigt duktig spårhund. I går sprang han rakt och fint ut och gjorde superbra markeringar. Och då är det bara fjärde gången vi tränar i skogen.   

                      Stolt som en tupp över sitt fynd!!!!

Den här veckan har det blivit en hel del hundträning. Vi har ju kommit i gång med vår sökkurs och det är galet roligt. Jag har ju bara kört räddningssök tidigare och tävlingssöket är helt nytt för mig. Efter flera teorilektioner har vi nu varit ute i skogen med vår nya sökgrupp. Vi har tränat markeringar och framslag än så länge och Quick är jätteduktig. Markeringen som tog så lång tid med Smilla fattade han nästan direkt. Första gångerna tog den knasbollen rullen och satte sig sedan med den i munnen brevid figuranten och väntade. Efter ett par gånger hade dock poletten trillat ner och i tisdags när vi var ute var markeringarna jättefina. I söndags var jag figge på klubbens söktävling och det var väldigt roligt och inspirerande att se alla duktiga ekipage. Det här är nog en gren som vi kommer vilja tävla i framtiden.   I vardagen har Quick varit lite smådryg senaste veckorna. Inga stora saker utan mer att han typ lyssnar lite sämre och är väldigt intresserad av spännande dofter. I onsdags hade vi också ett lydnads pass som inte alls kändes bra. En del beror nog på att vi tagit tag i linförigheten igen eftersom den tyvärr ingår i lägre. Jag gillar inte alls att gå med koppel, vet typ inte var jag ska göra av det och tycker Quick får lite sämre attityd med koppel (troligtvis beroende på att jag är obekväm med det). I går hade vi anmält oss till träningstävling på Märsta BK och redan när vi promenerade med hundarna innan fick jag en dålig känsla. Quick drog hit och dit och var allmänt dryg. Var väldigt opepp på att starta överhuvudtaget. Vi värmde upp och då kändes det lite bättre.  När det sedan var dags att gå in på plan hände plötsligt något. Quick blev tokfokuserad och gick som en dröm. Linförigheten var helt underbar och efteråt fick vi beröm av domaren (som var samma som dömt våra söktävlingar) för vår trevliga ingång på plan och vår linförighet där hon tyckte han hade jättefin kontakt och position. Framförgåendet blev faktiskt också helt ok trots att vi tränat det lite dåligt. Tendens till att tjuvstarta och lite stret men rakt och med fina stopp. Han var väldigt taggad och i inkallningen valde jag att gå tillbaka och belöna stadgan då han haft lite tjuvtendenser senaste tiden. Inför apporteringen var han alldelles för laddad (ska laborera lite med förberedelserna) så där blev det både startskall och lite kampmorr. Hoppet gick fint och även budföringen där jag också la in en belöning för stadgan hos mig eftersom han gärna vill tjuva till mottagaren. Men vilken härlig känsla var helt lyrisk efteråt.   Hoppas krypet blir klart så vi kan anmäla till tävling.  I morgon blir det en heldag i sökskogen. Smilla ska också få gå årets första viltspår på älg vilket blir spännande att se hur det går....

I dag fyller Quicken 2 år. Hunden som var fel ras, fel kön och fel valp i kullen blev den absolut bästa kompis jag någonsin kunnat önska mig. Jag har inte vågat tro på det fullt ut, tänkt att problem som jag oroat mig för kan dyka upp senare. Men de dök aldrig upp....  Han har så många fina bitar men det jag uppskattar mest är nog att han är en väldigt orädd, stabil och trygg hund. I arbete är det lustigt nog den sidan som gjorde mig tveksam till honom som liten som är den jag uppskattar mest, hans självständighet. Detta trots att denna egenskap gett mig gråa hår vissa dagar ha,ha. I dag har vi firat med ett riktigt, riktigt klurigt spår med en ny leksak i slutet vilket var en väldigt uppskattad födelsedagspresent. Hipp hipp hurra för bästa svartvita!!!!!!

är i allafall åt rätt håll. Så känns det just nu med Quicks platsträning. Vi fick ett bakslag förra veckan vilket gjorde mig besviken MEN i efterhand kan jag tänka att det nu blivit stor skillnad även på de dåliga gångerna. Förut kunde han börja skifta vikt och nosa innan pipet, det händer aldrig nu. De lyckade träningspassen blir också fler och fler. I går låg han 3 minuter på appellplan samtidigt som en okänd hund tränade precis brevid och det gick jättebra, lyfte hakan någon gång men inte ett pip.   Med tålamod kommer man långt. I dag fick vi ett riktigt härligt kvitto på att vår vardagslydnadsträning gett utdelning. Quick har ju varit rätt pigg på att jaga vilt och jag har varit jättenoga med att han inte fått möjlighet att göra detta. Vid minsta tendens att vinda in mot skogen har jag sagt till honom och han har fått en fin belöning då han kommit in till mig. I rapporten har jag inte varit särskilt orolig då jag inte tror han skulle bryta arbetet. Förra helgen hoppade en hare upp precis framför nosen på honom när vi spårade men den ägnade han knappt en blick, jobbar han så jobbar han liksom. Men det är ju skillnad när man lallar runt på promenad...  I dag var han en bit framför mig när det springer ut två rådjur på ängen som han fick syn på och var på väg att sticka efter MEN när jag säger hans namn tvärvänder han och kommer tillbaka. Bästaste, han fick kampa sönder kopplet men det var det värt!  Det absolut härligaste denna vecka är att Smillas öron nu är helt bra, inga jästsvampar kvar alls. Ultraljudet såg också fint ut och nu behöver hon bara äta ett foder 6 veckor som kommer bryta ner kristallerna.  Vi har spårat en del i dagarna och jag tänkte försöka gå ett viltspårsprov framöver och troligtvis kommer vi även anmäla oss till SM-kvalet i maj, hon måste bara komma över sin älgskräck... Vi har faktiskt fått till ett par bra agilitypass också. I helgen ska jag på sökkurs och världens snällaste Jennie ska ta med Smilla och tävla henne i Strängnäs. Så skönt för henne att slippa sin virriga matte på banan ha,ha