Jag älskar verkligen att spåra och skulle lätt kunna ägna mig åt denna aktivitet dagligen om inte livet bestod av en massa andra "måsten". Lydnad i all ära men hur man än vänder och vrider på det så handlar lydnaden mest om att lära hunden att göra en massa konster som man ska visa upp. När man spårar, tränar sök eller uppletande känns det mer på "riktigt". Det man lär hunden skulle kunna användas i en verklig situation och att man med sin hund skulle kunna hitta en försvunnen människa, ett skadat vilt eller en försvunnen bilnyckel är en rätt häftig känsla. Det sistnämda fixade Smilla i skarpt läge för några veckor sedan då jag sumpat vår enda bilnyckel på skogspromenaden   .  Förra veckan var jag på en inspirerande spårföreläsning med duktiga Tobias Gustavsson och Jens Karlsson. Det roliga är att de bygger mycket av sina teorier på vetenskaplig forskning vilket annars inte är helt självklart i hundvärlden. Man inser verkligen hur lite av hundens kapacitet man egentligen använder i ett vanligt bruksspår och hur mycket man skulle kunna utveckla denna. I dag bestämde jag mig för att utmana hundarna lite och ge dem varsitt spår precis på gränsen till vad jag trodde de skulle klara. Smilla fick ett spår som började i skogen, korsade en asfaltsväg och sedan fortsatte efter trottoaren ca 50 m för att sedan fortsätta ut på stallplanen utanför ridskolan där jag lagt slutet. Totalt fick hon 3 föremål varav 2 skogspinnar vilket vi inte tränat så mycket. Spåret fick ligga i ca 2 h. Den största svårigheten var helt klart skogspinnarna som hon tvekade lite innan hon tog, spåret i sig gick klockrent! Så nu blir det bara skogspinnar ett tag framöver   . Quick fick ett kortare spår ca 150 m som också det fick ligga i ca 2h. Det började i skogen innehöll en vinkel, korsade en asfaltsväg och fortsatte ut på en grusplan där jag lagt slutet. Även han fick tre föremål varav 2 skogspinnar vilket inte är något problem alls för killen, han älskar sina pinnar... Vi fick en rejäl störning då vi blev tvugna att vänta på en grupp hästar som gick på asfaltsvägen innan vi kunde fortsätta spåret. Han plockade upp det fint och hade inga problem att ta sig till slutet.  Båda hundarna håller väldigt högt tempo i spåret även om Quick är absolut värst (men så är han ju inte så gammal). Jag har funderat mycket på tempot och om man borde få ner det. På föreläsningen sa Torbjörn att man inte skulle bry sig så mycket om det och menade att "de hundar som drar mest är de som kommer längst och är minst känsliga för korsande spår!"  Köper det resonemanget så har jag ett mindre problem att fundera över och så länge mina monster spårar så fint som de gör får de nog dra så mycket de vill i spåret