Tiden flyger iväg och plötstligt har den ulliga gulliga valpen försvunnit. I stället har vi nu en skranglig och rätt anskrämlig filur som far fram här hemma som en tornado. Vi har nu börjat lära känna varandra riktigt bra och det börjar tydligt visa sig vad vi kommer att få jobba mycket på och vad som kommer vara lite lättare. Han är väldigt "på" och jag är SÅ glad att vi tränat mycket på passiviteten även om jag är långt ifrån nöjd med denna. Så vår träning kommer även fortsättningsvis bestå av 99 % passivitetsträning. Det som är positivt är att när han väl arbetar har han inga problem att koncentrera sig och ljudar aldrig. En egenskap som jag verkligen uppskattar är att han är totalt omöjlig att få på dåligt humör. Han är alltid glad och gillar både andra människor och hundar. Han är också  väldigt stabil och jag har än så länge inte sett honom reagera med den minsta rädsla vid ett enda tillfälle. Han lyssnar jättebra och sticker aldrig efter joggare, andra hundar eller annat. Vi har dock ett speciellt problem som började redan när han var riktigt liten och det är att passera öppna dörrar. Det fixar han inte utan MÅSTE då bara kila in och kolla en snabbis innan han kommer...  Så varje gång vi passerar lador, hus eller andra byggnader gäller det att ligga steget före och kolla att ingen dörr står lite halvöppen för annars är han inne där innan man hunnit reagera.  Vår älskade tokstolle, men alla har väll sina svagheter.  En sak är säker; när killen blir tonåring lär vi få hålla i hatten...