I dag åkte jag, Quick och min 2-åriga son Alvin in till stan. Ingen av dem hade åkt tåg eller tunnelbana tidigare och båda tyckte det var jättespännande. Väl framme tog vi en promenad på söder och mötte sedan upp en kompis för lunch på medborgarplatsen. Med sina olikfärgade ögon och snälla uppsyn gjorde sig Quick väldigt populär och var också  överlycklig över uppmärksamheten. Till skillnad mot Smilla gillar han verkligen om folk får hälsa på honom. På resturanten skötte han sig exemplariskt, la sig lungt och vilade medans vi åt. Då slog det mig hur otroligt mycket han utvecklats under det här året. Jag har ju fått lägga oceaner av tid på passivitetstträning och nu har vi så gott som nått målet.   Vi har tränat jättemycket på att han ska lägga sig ner när inget händer. Så gott som varje promenad har jag stannat eller satt mig ner och väntat tills han lagt sig och blivit lugn (i början gick det inte att stanna och prata med folk utan att han gjorde mig  galen ).  Resultatet av träningen visade sig faktiskt även på MH:et där han faktiskt la sig när under momentet aktivitet.  

Stadsturen fick mig också att inse hur otroligt tacksam jag är över att han är så cool och orädd. Plötsliga ljud, konstiga saker, hundar och märkliga människor finns liksom överallt. Vardagen hade blivit så mycket jobbigare med en osäker hund. Fast för mig räcker en dag i stan gott och väl. Nu drar vi upp till lugnet i Dalarna och sedan blir det en vecka i fjällen!!