Nästa helg fyller Smilla 4 år. I bland drabbas jag av lite åldersnojja, efter så många år borde vi väll ha kommit en lite längre bit i vår träning eller??? När jag sedan tar mitt förnuft till fånga inser jag att vi faktiskt bara tränat lydnad och bruks seriöst i ca 1 1/2 år.

Vad har vi då gjort de första åren i Smillas liv? Första året gick vi lite kurser på brukshundsklubben men kände väll aldrig riktigt att det träningstänket passade oss. När Smilla precis fyllt 1 år var jag på en informationsträff om en kommande räddningshundsutbildning. Det var massor med folk på träffen och alla som ville fick erbjudande att vara med på ett antal förträffar under våren. Utifrån dessa förträffar skulle sedan instruktörerna besluta vilka som skulle få chansen att göra ett inträdesprov till hösten. Vi hade väll egentligen inga större förhoppningar att bli "utvalda" utan hängde med för att jag såg det som en bra miljöträning. Varje träff plockades några hundar bort av olika anledningar och plötstligt var vi ett av de 12 ekipage som skulle få göra inträdesprovet. Inträdesprovet gick galant och sedan började den "riktiga" räddningsutbildningen.  Trots att de förvarnat att utbildningen skulle vara tidskrävande hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat ana hur mycket tid det skulle ta. Tror vi hade en helgs ledigt på ett helt år (har inte vågat räkna på hur många vardagkvällar som gick åt till träning).  Mycket tid gick också åt att träna andras hundar och ofta kan jag fundera på hur långt vi skulle ha kommit i lydnaden/brukset om jag lagt all denna tid på min egen hund... Vi klarade delprov 1 som gick i februari 2010 men sedan i oktober tog det stopp på delprov 2. Vårt fall blev IPO- söket där hunden ska jobba långt ut från föraren.  Hade jag själv haft mer erfarenhet av sökträning kunde jag kanske ha fått till det men nu gick det inte, Smilla förstod inte alls varför hon skulle vara så långt borta från mig. Surt sa räven...  Totalt klarade 4 hundar provet och bara 2 av dem blev till slut färdiga räddningshundar så med lite perspektiv är jag ändå stolt över vår prestation.

Ångrar jag då denna tid? Svaret är nog trots allt nej, även om det väll var så där att behöva ligga inklämd i ett rör halva dagen i -10 grader ... Jag är nog galen nog att säga att jag skulle kunna tänka mig att göra om det. Jag tror inte att jag och Smilla hade varit samma team utan dessa erfarenheter och i dag hänger vi ibland på och kör lite räddningssök bara för att det är så himla kul. Smilla är väldigt duktig inomhus där hon inte behöver gå så långt i från mig. Hittade i alla fall lite kort och  en film från räddningstiden som får påminna mig om att vi faktiskt inte bara legat och latat oss de senaste 4 åren!