I går fick Smilla komma ut och spåra för första gången sedan tävlingen i Gnesta där vi råkade ut för ett älgmöte mitt i spåret. Tommy hade lagt ett ca 1,5 km långt spår åt oss som fick ligga i nästan 3 timmar. Smilla var helt galen vid påsläppet och drog som en tok i linan. Tänkte att  hon troligtvis skulle tagga ner lite längre fram i spåret men icke, det var 110 hela tiden och vid ett par tillfällen drog hon tom omkull mig. Alla apporterna högg hon som en kobra och när vi nådde slutet hade hon inte lugnat sig ett dugg utan kunde nog ha kört lika långt till. Nu tycker jag inte alls att det är optimalt att hon ligger på så i spåret då det lätt kan bli missar i vinklar och med apporter. Denna gång var det dock inte någon risk för det då hon trots tempot var supernoggrann och väldigt målinriktad. När jag sedan kommit hem och plåstrat om mina sönderbrända händer funderade jag lite kring det som hänt i skogen. Det jag kom fram till är att det faktum att hon fixade störningen av älgen gjort att hennes självförtroende i spåret växt. Det är så lätt att lägga spår utan att tänka så mycket kring annat än längd och liggtid. Jag har i och för sig försökt tänka på att lägga i lite olika miljöer men det kanske inte är så dumt att lägga in lite svårare störningar ibland. Så nu ska här kluras på vad som skulle kunna vara lagom svåra störningar för bästa tjejen.

I går fick även Quick en störning då han gjorde ett litet godissök. En hel ridskolegrupp passerade på vägen nedanför men fina killen tittade bara till lite och fortsatte sedan jmed sin uppgift! Lyckades få med en del av söket på film.