...att ligga hemma med dunderförkylning och behöva ställa in kvällens träningstävlande. Massa skoj på gång i helgen så hoppas verkligen den här skiten släppt då. Får i stället roa mig med att ligga i soffan och klura på kommande träningspass. Förra fredagen gick Smilla sitt fjärde viltspårsprov. Eftersom hon egentligen inte behöver något mer förstapris gick jag provet för att få träning till tävlingen om ett par veckor och domaren hade lagt ett rätt klurigt spår åt oss. Det var flera olika skiften av underlag och Smilla fick jobba hårt. Bloduppehållen är luriga och svårast var nog när spåret gick från skog över en väg och där vinklade direkt till höger på en äng. Men hon löste det så bra och när kritiken kom häromdagen var den kanon och hon hade tilldelats både 1:apris och sitt tredje HP!  Dock var det två saker som störde mig lite och som jag funderar på om jag hinner fixa till inför tävlingen. 

• Skottet. Hon reagerade väldigt starkt på det och ville kasta sig direkt ut i spåret när det avlossades. Inga ljud men det känns som att de ligger väldigt nära och med stor sannolikhet kommer nästa gång. Jag har försökt läsa in mig på reglerna och där står att hunden inte får visa "okontrollerbar upphetsning" vid skott. Vad som menas med detta är dock svårt att utläsa, den behöver ju inte sitta stilla och får tom vara uppbunden. Har dock inte riktigt kommit på något sätt att träna då det är så pass situationsbundet, att ligga plats med skott är ju inga problem.
• Det andra var att hon ville ignorera klöven trots att hon måste kännt vittringen där. Känner igen detta beteende från brukset där hon i början ville ignorera slutpinnen tills jag kom på att lägga flera slutpinnar i spåret på träning. Spåret är så väldigt självbelönande för henne och kanske är det så att hon ser slutföremålet som ett slut på det roliga hur mycket köttbullar hon än får.  Men vi får jobba med att få klöven superrolig under de närmaste veckorna.

Domaren på provet påpekade också att hon var i väldigt fin kondition vilket påverkar hennes förmåga att kunna lösa problem och jobba intensivt även när det blir svårt. Vad det gäller kondition är ju löpträningen nu i full gång då jag och Tommy ska springa ett galet fjällopp på 5 mil och nästan 3000 höjdmeter i sommar. Jag har extremt svårt att springa utan hund men har varit lite orolig för hur långt/mycket en hund kan springa (långpassen är ju nu uppe på 2.5 mil). Därför mejlade jag  Marie Söderström-Lundberg, flerfaldig svensk mästare i maraton som numera arbetar som hundfysioterapeut. Vi gick räddningsläger ihop för några år sedan och jag var sjukt imponerad över konditionen och styrkan hos hennes boxer. Den sprang med henne varje morgon och jobbade sedan outtröttligt i söket under dagarna. Hon svarade och berättade att hon med sin gamla hund sprang  1-4 mil i sträck och 10-12 mil i veckan. Hunden blev 14 år och de sista två åren minskade hon träningen till hälften. Sånna träningsmängder kommer vi aldrig komma upp i men det är skönt att veta att man kan ta med bästa träningskompisarna även nu när distansen på löppassen sakta men säkert kommer öka. Hon skrev också att man såklart får tänka på att vänja hunden vid underlaget och öka distansen successivt, se till att svalka/vattna hunden, underhålla trampdynor, lära sig känna på leder och gärna ge hunden massage och stretching. Så nu längtar jag till att snöra på mig löpskorna och ge mig ut men tyvärr lär det dröja ett par dagar.