I onsdags morse blev Smilla jättedålig. Inom loppet av en timme gick hon från att se lite hängig ut till att ligga på golvet och skaka oförmögen att gå. På djursjukhuset fick hon massa smärtstillande och man konstaterade att hon hade kraftig inflamation i flera leder. Hon blev kvar över natten och de tog massa blodprover och även prov på ledvätskan. Dagen efter fick hon komma hem och var då lite trött men annars ok. Dom sa att dom misstänkte den ärftliga sjukdomen immunmedierad polyartrit eller idopatisk polyartrit. Har inte hört talas om denna förr men det är en kronisk sjukdom som kommer i skov. En del hundar klarar sig bra med medicinering och har långt mellan skoven medans andra blir så illa däran att man tillsist måste ta bort hunden. Jag sökte lite på nätet men hittade ingen hund som fått så akuta symptom som Smilla, de flesta hade gått med långvarig  hälta och en del  hade visat betendeförändringar som ökad stress och hundagression. Det sistnämda är ju något som Smilla utvecklat senaste året men vi har kopplat det till kastreringen. Ingen rolig sjukdom med andra ord så vi höll tummarna att provsvaren skulle vara negativa. I går ringde dom från sjukhuset och tyvärr visade proverna förhöjt värde på vita blodkroppar vilket tyder på att hon har sjukdomen. Det blev jättemycket känslor på en gång. Vi var ju överlyckliga att fått hem Smilla eftersom vi var inställda på att hon kanske inte skulle klara sig. Det kändes däremot oerhört obehagligt att tänka att hon skulle kunna bli så här dålig igen. Tänk om hon varit ensam ett par timmar vad hade hänt då eftersom insjuknandet gick så snabbt?

Vi hade sedan länge bestämt att träffa några från rapportgänget i går kväll men jag som ägnat dagen åt att skicka in veterinärintyg till vårens tävlingar var extremt opepp på träning. Tommy tyckte att eftersom sista dygnen varit väldigt jobbiga kunde det vara bra att komma i väg och tänka på något annat. Så vi åkte vilket visade sig vara ett riktigt bra beslut. Quick gick som en raket i både rapporten och uppletandet vilket var jättekul. Men det absolut bästa var när vi tog med Smilla ut och vallade uppletanderutan.  Hon var helvild och trodde hon skulle få jobba. For fram och tillbaka i kopplet och vindade precis som hon brukar när hon tror något e på g. Inte minsta tendens till hälta eller något annat konstigt, det var helt omöjligt att tro att hon varit så himla dålig för några dagar sedan.  Då bestämde jag mig för att jag inte tänker lägga ner någon tid eller energi på att oroa mig utan vara glad och tacksam för de dagar hon får vara så här. Hon är en stark tjej som kommer fixa det här fint. Om två veckor är det återbesök och tills dess ska hon få kortison och bara gå korta koppelpromenader. Hur vi ska lyckas få henne att vila är en gåta. I morse studsade hon upp halv 6 och försökte dra igång Quick så att jag tillslut fick säga till på skarpen. Älskade galenpanna.