I helgen är det dags för Stockholms hundmässa och massor med familjer kommer dit för att titta på olika hundraser. Många som ska skaffa sin första hund frågar huruvida rasen är barnvänlig eller inte. Personligen tycker jag detta är en väldigt konstig fråga då det inom varje ras finns så många olika linjer och individer. Dessutom tror jag att det är lika viktigt att barnen är "hundvänliga". Barn och hund kan vara en  helt fantastisk kombination men också något som kräver en ansvarsfull vuxen som sätter upp spelreglerna. Som tur är finns det många duktiga uppfödare som förklarar detta för potentiella valpköpare men tyvärr långt i från alla. På nätet går det också att hitta förslag på "barnvänliga" hundraser. På www.allahundraser.com förseslås bland annat följande raser: Australien cattledog, Australien sheperd, Spaniels, Riezen Schnauzer, Retrivers, Boxer och Collie. Intressant läsning då jag själv träffat på hundar inom dessa grupper som verkligen inte lämpat sig som familjehundar. Många av dessa hundar kan säkert fungera utmärkt i barnfamiljer förutsatt att de får det arbete och den stimulans som rasen kräver, vilket i många fall är ganska mycket!

 Hur ska man då som barnfamilj välja hund? Det är nog bra att veta hur mycket tid man kan lägga ner på hunden och anpassa val av ras efter detta. Sedan tror jag det är väldigt viktigt att träffa föräldrarna och få sig en bild av dessa. Har man tur är föräldrarna MH testade vilket kan ge en fingervisning på mentaliteten. Många olyckor med barn och hund grundar sig säkert inte på agressivitet utan på att hunden är rädd och osäker. Sist men inte minst måste man hitta en bra och seriös uppfödare.

Viktigare än ras tror jag dock är att ställa oss frågan vad vi utsätter hunden för. Många hundar klarar tillexempel att en hel dagisgrupp springer fram och klappar på den, men är det verkligen schysst att utsätta hunden för detta (såvida den inte är en individ som älskar denna form av uppmärksamhet)? Ska hunden vara med på barnkalaset eller mår den bättre av att sitta i bilen ett par timmar?  Ovan nämnde jag vikten av att sätta upp sk spelregler. Vi har fyra barn i åldrarna 0-8 år vilka alla är uppvuxna med hundar i familjen. Svårast är helt klart de första två åren då barnet inte förstår reglerna och då vilar ansvaret på oss vuxna att ändå få det att fungera. Det viktigaste för oss har varit att hundarna alltid haft en egen plats där de garanterat fått vara i fred samt att de alltid fått äta och dricka i lugn och ro. Barnen har också lärt sig att en hund som vill vara i fred får vara i fred. Givetvis har våra hundar också haft regler. Hundarna har fått lära sig att vara lugna när det är barn med och att hälsa på ett bra sätt. Vi har aldrig tolererat någon form av vaktbeteende då det gäller saker och eftersom de alltid fått ha sina saker i fred på deras plats har detta alltid fungerat bra. Jag tycker också att hundarna ska tåla ganska mycket om de själva väljer att vara "mitt i smeten". Givetvis inte att bli fysiskt illa behandlade men med fyra grabbar kan det bli lite rörigt och stojigt ibland. Har vi andra barn på besök får de naturligtvis veta vilka regler som gäller och faktum är att flera av killarnas kompisar blivit av med sin hundrädsla hemma hos oss. Kanske skapar tydliga gränser en trygghet för alla?

Att skaffa en hund och skapa ett fungerande samspel betyder att barnen får en vän för livet. Hur underbart är inte det?