I vår kommer vi kursa för fullt. Det var inte alls planerat så men passar ganska bra när vi inte bokat in så mycket tävlingar. Smilla ska få gå en agilitykurs vilket var ett av våra mål i år. Vi saknar lite av de förkunskaper som krävs men efter lite efterforskning har jag i alla fall kommit fram till att jakko inte är en papegojart utan en slags handling, ha ha. Vi kommer nog att fixa det fint med lite träning.    Jag älskar clinics och i mars blir det hela tre sådanna, två för Siv Svedensen och en för Towa Lindh. Det är så spännande att få olika perspektiv på hundträning och väldigt nyttigt att ha i bakhuvudet när man klurar kring sina egna hundar. Den galnaste och mest oplanerade kursen startar dock nästa vecka och jag beslutade mig först i dag för att anmäla. Det är en sökkurs för Anita Leander som sträcker sig över ett helt år. Jag hade egentligen inte alls tänkt köra sök men då klubben erbjöd denna kurs till ett extremt förmånligt pris kunde jag bara inte motstå. Jag har ju bara kört räddningssök och har ingen koll alls på tävlingssöket. Denna kurs börjar från grunden och tanken är att man är mer eller mindre tävlingsklar till slutet av året. Jag har ju alltid sagt att Quick är en mer naturlig sökhund än spårhund så nu får vi se om jag haft rätt, vi har ju bara provat ett par gånger förut. Det ska i allafall bli SÅ himla kul och jag är helt övertygad om att min kille kommer älska det!!! I dag visade dock Quick att han numera är en alldelles förträfflig spårhund även om det tagit lite tid. Ett kilometerlångt spår med skogspinnar och störning av två lekande hundar på ängen som spåret gick över var ingen match för den bästaste.   

Lite så kan man beskriva senaste veckorna. Efter röntgenbeskedet och beslutet att stryka oss från tävlingen har jag kännt mig extremt opepp på hundträning. Saken blev inte bättre av att Quick i samma veva sträckte sig och vi fick ställa in den planerade rapportträningen med Enköpingsgänget. För några dagar sedan gav vi oss ut och spåra för första gången på väldigt länge och oj vilken kick det blev. Quick fick ett kilometerlångt spår och förutom att jag var tvungen att snurra linan runt träd några gånger för att bromsa upp det hela gick spåret som en dans. Långt ifrån optimalt tempo men jag kan inte annat än att älska hans framåtanda och alla apporter in och det är väll det som räknas i slutändan ?  I måndags gick Malena ett klurigt spår åt oss som även det gick fint. Hon hade lagt spåret i en ganska stenig och brant terräng. Men jag överlevde trots lite galet tempo även denna gång, och alla apporter kom med in.  

Eftersom jag inte vill känna mig stressad över platsen hade jag beslutat mig för att inte tävla alls i vår, något som också sänkt träningsmotivationen en hel del.  Men häromdagen slog det mig att vi ju faktiskt kan starta lägre ändå, och avstå platsen. Den senaste veckan har vi fått riktiga genombrott i både krypet och framåtsändandet och träningen känns SÅ kul igen.   Nu ska vi försöka damma av det där framförgåendet också och få det att se lite hyfsat ut...  Även platsen går åt rätt håll igen och i går kväll hände något som gjorde mig väldigt stolt över min svartvita kille.  Vi tränade på gatan utanför och jag hade lagt Quick plats när grannens pudel plötsligt kom springande i full fart bakom honom. Jag trodde att han skull flyga på Quick (inte för att slåss utan för att leka) men när han var bara några meter bakom flög den andra grannhunden ut på gatan och dom båda hundarna for runt som galningar och lekte. Quick sa inte ett pip och lyfte inte hakan en gång för att kolla vad som hände bakom ryggen utan låg fint, lugnt och fokuserat. Så visst finns det hopp om vår plats. Är rätt säker på att han inte skulle gå upp i en platsliggning vad som än händer. Men jag tror jag tjänar i längden på att inte släppa igenom ljud och vill därför vara helt säker på att det inte kommer minsta pip på tävling eftersom jag inte kan bryta momentet då. 

Nu laddar vi för ett härligt sportlov i Dalarna där massor av rapport och uppletanden står på schemat!

Det har varit årsmöte på klubben och Smilla fick flera fina vandringspriser. Gladast blev vi för priset för årets allroundhund som jag tycker hon gjort sig väl förtjänt av :)

Den här veckan har varit helkass. Jag hade anmält Quick till en lydnadsklass 2 nästa vecka och allt har kännt så bra. Vi har kört igenom klassen tävlingsmässigt och förutom att momenten är jättefina är helheten och känslan så GRYM, Jag har nog aldrig varit så tävlingssugen förr. Så börjar platsen strula igen. Han ligger kvar men piper. Så nu blir det ingen tävling vilket känns jättetrist när allt annat är så bra. I dag kom också Quicks röntgenresultat in på SKK hunddata. Jag har ju haft jättestrul då kliniken först tog så dåliga bilder att SKK skickade tillbaka dom och sedan vägrade betala tillbaka pengarna. Tillslut gick jag med på att i stället röntga om honom där gratis men när vi gjorde det kännes det inte alls bra. Dom fick slita och dra i honom och hade exremt svårt att få honom rak. Resultatet blev C-höfter.  Jag har varit riktigt, riktigt ledsen hela dagen. Jag VET att de flesta hundar inte märker av det men man vill ju att ens bästa vän ska ha de bästa förutsättningarna i världen. Visst finns tankarna där att kliniken kanske klantat till sig igen men samtidigt är ju sannolikheten ganska liten att SKK skulle släppt igenom bilderna om de varit dåliga. I morgon ska jag i allafall hämta bilderna på kliniken och i nästa vecka får jag förhoppningsvis svar på vad man grundat bedömningen på . Som jag förstått kan c-höfter bero på olika saker och finns det en liten möjlighet att han kan ha legat snett kommer jag nog göra en omröntgen så småningom för att vara helt säker. Nu ska vi dra täcket över oss vara ledsna en liten stund till. Sen lämnar vi den här skitveckan bakom oss och ägnar helgen åt en massa rolig hundträning!         

I helgen har vi varit och tränat rapport i Enköping tillsammans med ett riktigt härlig gäng. För er som inte riktigt vet hur rapport fungerar kan jag tala om att det är något helt annat än den "långa budföringen" jag tidigare trodde att det handlade om. I lägre klass går förarna i väg med hundarna från station A till station B, en sträcka på  1100 m. Sedan ska hundarna skickas tillbaka till  A-stationen men innan dess kan det gått upp till en timme då de legat och väntat på sin tur. Dom ska alltså komma i håg uppgiften efter väntetiden. När hundarna sedan är tillbaka på station A packar förarna på B-stationen ihop och går sedan ytterligare 400 m. Hunden skickas från A-stationen och när de sedan  efter 1 kilometer når den gamla B-stationen ska de alltså ta sig igenom den och lyckas spåra sig vidare de sista 400 metrarna. Rapport är helt klart inte någon enkel sport men väldigt, väldigt rolig.   

Lördagens upplägg var så att vi nybörjare körde våra hundar och de andra körde sina unghundar. Vi körde en ganska kort sträcka, kanske 150 m och sedan ett par förlängningar så sista sträckan blev ca 300 m. Eftersom det var många hundar blev det långa liggtider vilket är nytt för oss. Quick skötte dock stationsarbetet galant. Jag har ju varit orolig för att hundarna måste vara helt tysta men dom andra skrattade och menade att hans små knappt hörbara pip (som dessutom bara kom ett par gånger) inte räknas som ljud i rapportvärlden. Efter de här dagarna förstår jag precis vad de menar och är VÄLDIGT nöjd med min tysta hund.   Efter rapporten var det dags för lydnadsträning. Vi hjäptes åt att kommendera varandra tävlingsmässigt men jag kännde att det varit en lång dag för Quick och valde därför att bara köra en kort kjedja med fot-inkallning och hopp. Efter att ha checkat in i Majas urmysiga hus var vi sedan hembjudna på middag hos några i gänget. Två aussievalpar och en schäfervalp stod för underhållningen och det blev en supertrevlig kväll.

På söndagen var planen att vi nybörjare skulle köra några korta skick medans de andra körde hela tävlingsbanan med sina mer rutinerade hundar. Efter att sett Quick springa tyckte de andra att jag skulle prova att köra honom på de längre sträckorna. Jag var rätt skeptisk men lät mig tillslut övertygas. I sällskap av 2012 års rapporthund och andra välmeriterade ekipage känndes det som att vi hade väldigt bra föruttsättningar att få hjälp att lösa problem om det skulle uppstå sådanna. Grundsträckan var på 500 m (jag stod på A-stationen så mig lurade dom i att den var 400) och Quick sprang hur fint som helst trots att vi aldrig kört så långt förr. När jag sedan skulle skicka tillbaka honom känndes han inte alls som vanligt på framföringen. När jag släppte honom sprang han ut och kissade. Stackarn hade druckit som en galning och jag hade missat att rasta honom mellan skicken. Jag kallade in honom och vi lät en annan hund gå emellan. När vi sedan skulle gå fram igen känndes han som vanligt. För säkerhet skull lät vi ändå Tommy komma och visa sig. När jag sedan släppte honom var han toktaggad. Vad jag inte visste var att de hade gått ut en förlängning på 400 m. Sträckan var alltså totalt 900 m och han fixade det!  Duktigaste svartvita.   Sista skicket fick Tommy gå fram till B-stationen och skicka de sista 500 m tillbaka vilket gick galant. En väldigt tuff helg för Quick men om man får tro dom bättre vetande har svårigheterna stärkt honom som rapporthund. Jag är i allafall helt såld och hoppas på många turer till Enköping under våren!

Varför ligga på filt när man kan ligga på marken?

Bästaste   

Har  pratat med grannarna vilket gick jättebra. Dom är fina människor och sonen förstod hur korkat det varit att skjuta raketerna. Han hade varit ensam hemma med flickvännen och dom ville göra det lite festligt. Deras hund hade varit ute på tomten när han sköt och under vårt samtal insåg han att den faktiskt också kunde blivit både rädd och träffad av raketerna.  Nu glömmer vi detta och hoppas att ingen hund fått bestående rädslor av det som hänt. 

I dag fick Quick en riktig spårutmaning. Hade inte planerat att göra ett svårt spår men väderförhållandena och mitt lokalsinne gjorde att det ändå blev så. Spåret var 1,1 km och gick genom skog, över äng, genom vatten (halva ängen var det vatten upp till fotknölarna), över branta och kala berg, på stig och över snö. En salig blandning av terräng med andra ord. Dessutom blåste det som sjutton. I spåret hade jag lagt 7 föremål, skogspinnar, träapporter, en vante och en godisburk. Han gick som tåget (X2000 men ändå) och plockade alla föremålen fint. Särskilt nöjd är jag med slutapporten som låg på en äng där han på raksträckan innan hade vinden rakt i nosen. Inte en enda gång lyfte han näsan utan spårade fint hela vägen fram till slutet!. Eftersom vi har en rätt lång belöningsritual vid föremålen (han får göra ett godissök innan vi går vidare) hade jag i dag bestämt mig för att kolla tiden. 19 minuter tog spåret så det kanske fungerar med  sån belöning även på tävling. Tanken är dock att jag ska banta ner sökdelen lite så att jag så småningom bara behöver lägga ut godbitarna på marken framför honom. Påsläppen har i allafall blivit 110 % lugnare sedan vi började med detta belöningssystem.   Det är dagar som denna som gör att jag älskar brukset. Trots snöblandat regn och snålblåst står man där vid slutapporten och känner sig som världens lyckligaste människa. Lite nördvarning kanske men det bjuder jag på!

I går hände det som inte får hända. Vid 20-tiden släpper vi ut hundarna på baksidan och plötsligt hör jag hur det börjar toksmälla. Jag öppnar dörren och ser hundarna som står vid staketet som gränsar till grannens tomt (antagligen nyfikna på vem som var ute i mörkret). På gräsmattan bara några meter därifrån snurrar en raket, någon form av markvariant. Blev helt panikslagen då jag insåg att hundarna faktiskt kunde bli träffade av raketen. Sen smäller den av samtidigt som jag ropar på hundarna. Eftersom det var mörkt såg jag inte deras reaktion men jag fick ropa flera gånger innan de kom in. Efteråt var jag nog mer förbannad än jag varit i hela mitt liv. Hur kan man vara sån idiot? Tror inte ens att det är lagligt att skjuta här på nyår då vi bor i ett väldigt tätbebyggt villaområde . Har i allafall aldrig varit med om att någon av grannarna haft raketer. Tommy fick gå över då jag var alldelles för arg och det visade sig att det var grannens tonårsson som var ensam hemma. I morse ville ingen av hundarna gå ut på baksidan och Quick kissade på verandan, något som aldrig hänt förut. I dag är jag inte förbannad längre utan bara ledsen. I går var jag helt inne på att göra en polisanmälan men i dag har jag tänkt om, vad hjälper det liksom? I stället ska jag gå över till grannarna som jag egentligen tycker om och berätta vilka konsekvenser det här kan få för oss. Även om tack och lov ingen hund blev skadad eller stack kan detta innebära att hundarna blivit rädda för resten av livet. De vet hur mycket vi tränar med hundarna och vilket stort intresse det är för oss. Tack vare det som hände i går kanske brukskarriären är körd. Jag tänker be dem berätta för släkt och vänner om det som har hänt, tycker det är det minsta de kan göra.  För ju fler som blir medvetna om vad deras skjutande kan ställa till med, ju fler kanske låter bli. Dom flesta som smäller raketer är trots allt vettiga trevliga människor.

I år kommer det inte bli några prestationsmål utan mer en grovplan över vad jag verkligen vill hinna med under 2014. Med Quick tycker jag rapporten är väldigt rolig så det kommer vi träna så mycket vi kan. Rapporten är dock en väldigt svår gren att tävla i då alla delar måste sitta till 110 % innan man ger sig ut på tävlingsbanorna. I spåret är det ju ingen katastrof om man får tapp eller missar en pinne men en hund som vänder i rapporten kan ju sabba för sina medtävlande. Dessutom är det meckigt att träna eftersom det kräver två förare och områden att träna på.  Synd att man inte får tävla appellen i mer än en gren för det hade varit roligt att tävla appellrapporten som är betydligt enklare än lägreklass. Men det är en skojig aktivitet som dessutom hela familjen kan hänga med på så vi tränar på och ser vart det bär. Med Smilla har jag haft galen beslutsångest. Jag hade väldigt gärna velat satsa på klubbens högrespår i maj MEN jag vill ju också göra ett försök att kvala till årets viltspårsSM. Tror det är svårt att blanda grenarna även om vi har olika förberedelser. Precis som i högreklass har viltspåret en upptagsruta och där kan det ha klampat runt människor. Hunden får då INTE ta dessa spår utan ska leta reda på blodspåret. Detta moment kan nog bli svårt att få hunden att skilja på. Efter lite velande ser i allafall våra planer för 2014 ut så här:

Quick

Tävla lägrespår

Röntga

Ev ställa ut (om vi fixar lägrespåret först)

Smilla

Ställa upp i kvalet till viltspårs SM

Gå en agilitykurs

Tävla i barmarksdrag (med Tommy)

Både rapport, agility och barmarksdrag ställer ju rätt höga krav på hundens kondition så naturligtvis blir det mycket fysträning också. Sen blir det massor av mys förstås...