Efter en underbar sommar med massor av hundträning är vi nu hemma i Sollentuna igen. Förutom Dalarna blev det en sväng till Boden för att vara med på kennelläger hos Maria. Det var spännande att träffa Quicks släkt även om jag fick en mindre chock när jag först såg hans bröder. Quick var typ dubbelt så stor...   Som instruktör på lägret hade vi Heidi Koivisto och vi fick med oss flera bra saker som vi kommer använda oss av i vår träning. Det blev låånga dagar på Luleå BK runt 12 timmar per dag, helt underbart. Smilla fick jobba alla dagar medans Quick mest fick träna passivitet. Sista dagen fick vi hjälp med riktigt bra störningsträning under fria följet vilket vi verkligen behöver. Några småsaker fick naturligtvis Quick göra också, främst lite stadgaträning och följsamhetsövningar. Under sommaren har vi tränat mycket på att "gå in i bubblan," där målet är att när vi i framtiden tränar/tävlar ska världen utanför kunna rasa samman utan att det ska bekomma oss. Vi började tidigt på hemmaplan där jag använde ordet okey för att starta upp leken/övningen och färdig för att markera att vi var klara. Vi flyttade sedan ut detta till alla tänkbara miljöer och la även till störning i form av andra (naturligtvis kända och snälla) hundar. På lägret fick vi en riktig prövning då vi hade brorsan på plan men det funkade jättefint, Quick hade full fokus på mig! Finaste lillkillen.  

Några fina bilder som Hives matte Adina tog

Smilla väntar på jobb

Quick mamma Face och Hive

Smilla tränar fritt följ

Startade sommarlovet med att åka upp med Malin, Vegas och Jamma till Borlänge för att titta på SM. Fina Vegas hade dagen till ära tagit sitt första brukscert. Smilla fick hänga med men lilla Quick är fortfarande för liten så han fick stanna i Dala-Floda med min mamma och hennes småschnauzer. Det regnade en del men det var ändå roligt att se de duktiga ekipagen. Känns som om det är nästan löjligt petigt på den nivån och man inser vad otroligt viktigt det är att vara noggrann med detaljerna i träningen. Malin har typ världens sämsta inflytande på mig när det gäller shopping så jag handlade leksaker, en apport, en nordisk metallapport samt en på tok för dyr jacka som jag inte ens betalat ännu.... 

Sedan följde tre härliga veckor i Dalarna. Vår lilla stuga ligger längst ut på en udde med två små egna sandstränder så det är verkligen ett paradis för både våra barn och hundar! Jag och Smilla passade även på att debutera lydnadsklass 3 i Borlänge. Har ju haft väldigt stora problem med apporten efter träningstävlingen i våras där hon troligtvis fick en ilning i en tand då hon tog metallen. Även vittringsapporteringen blev påverkad av detta och jag var länge i valet och kvalet om vi skulle starta.  Men då det var två till springer anmälda till samma klass kändes det som om vi var tvungna att ställa upp, för hur ofta händer det liksom? Tävlingen gick bra ,hon hade en fantastiskt härlig attityd och var knäpptyst hela programmet! Poängen såg ut som följande:

Platsliggning  10

Sittande i grupp 10

Fritt följ  8

Sättande 7.5

Rutan 0  - Sprang rakt igenom rutan och hittade sedan inte in i den igen

Inkallning m ställande 7.5

Hopp apport  8

Metall  9

Vittring 9.5

Fjärr 8 - Väldigt fin tekniskt sett men fick ge ett extra kommando på stå-sitt

Helhet 10

Var så sjukt nöjd trots att 0:an på rutan kostat oss förstapriset och när jag belönade Smilla efteråt kom det ett par tårar, fatta vilken lydnadsnörd man blivit...   Fast alla ni som haft ett moment som kört ihop sig så pass att man varit nära att ge upp vet hur det känns när det momentet plötstligt funkar i skarpt läge! När jag stod där och smågrät kom domaren fram (jag var sista ekipaget) och talade om vilken trevlig hund jag hade. Han sa också att 8:orna på fria följet och hoppapporten berodde på att jag gjorde omedvetna dkn med kroppen. Så nu ska här hårdtränas med filmkamera och hårda Ulla som inte släpper igenom sån skit!  Vad gäller sättandet och inkallningen har vi helt enkelt tränat för dåligt på detta då jag under våren bara haft brukset i huvudet och där är det ju en slät inkallning och läggande.

Hur går det med Quick då? Jo han växer så det knakar och sköter sig exemplariskt än så länge. Vi har utrotat ljudet i allafall under lek och träning. Bästa Smilla har varit till stor hjälp då hon inte gillar hundar som skäller när de leker och om det händer svarar hon med att avbryta leken och gå därifrån. Jag filmade en del förra veckan så förhoppningsvis lyckas jag få in filmen här under kvällen!

Underbara Dalarna!

Så har lillkillen blivit 10 veckor och mitt sommarlov har äntligen börjat! Än så länge har vi mest tränat passivitet och övat så smått på att klara av att vara uppbunden vilket har funkat bra. Vi har också gjort några små lekar/övningar där han fått träna huvudet lite. Han har ganska lätt att ta till skall och eftersom jag hatar ljud (har ju redan en piplisa) har jag bestämt mig för att vara benhård med detta. Så fort han skäller bryter vi leken/övningen en kort stund (ca 20-30 s). Det har hitills fungerat jättebra då han är tyst och bjuder på andra beteenden istället när vi startar upp igen.  Känns som att det är betydligt lättare att påverka en liten valp än en vuxen hund. Lyckades filma lite i dag. Hunden som låter på filmen är inte Quick utan Smilla som är sur för att hon inte får vara med...

I går fick Smilla komma ut och spåra för första gången sedan tävlingen i Gnesta där vi råkade ut för ett älgmöte mitt i spåret. Tommy hade lagt ett ca 1,5 km långt spår åt oss som fick ligga i nästan 3 timmar. Smilla var helt galen vid påsläppet och drog som en tok i linan. Tänkte att  hon troligtvis skulle tagga ner lite längre fram i spåret men icke, det var 110 hela tiden och vid ett par tillfällen drog hon tom omkull mig. Alla apporterna högg hon som en kobra och när vi nådde slutet hade hon inte lugnat sig ett dugg utan kunde nog ha kört lika långt till. Nu tycker jag inte alls att det är optimalt att hon ligger på så i spåret då det lätt kan bli missar i vinklar och med apporter. Denna gång var det dock inte någon risk för det då hon trots tempot var supernoggrann och väldigt målinriktad. När jag sedan kommit hem och plåstrat om mina sönderbrända händer funderade jag lite kring det som hänt i skogen. Det jag kom fram till är att det faktum att hon fixade störningen av älgen gjort att hennes självförtroende i spåret växt. Det är så lätt att lägga spår utan att tänka så mycket kring annat än längd och liggtid. Jag har i och för sig försökt tänka på att lägga i lite olika miljöer men det kanske inte är så dumt att lägga in lite svårare störningar ibland. Så nu ska här kluras på vad som skulle kunna vara lagom svåra störningar för bästa tjejen.

I går fick även Quick en störning då han gjorde ett litet godissök. En hel ridskolegrupp passerade på vägen nedanför men fina killen tittade bara till lite och fortsatte sedan jmed sin uppgift! Lyckades få med en del av söket på film.

Nu har det gått en vecka sedan fina Quick flyttade hem till oss. För varje dag förundras jag mer och mer över denna lilla krabat. Vi har gjort några små utflykter där han har fått träna på att "bara vara" och i måndags fick han hänga med på Birks BMX träning. Han la sig och spana lite på cyklarna som for fram i banan innan han satte sig och myste med mig och Vilde. Det var flera som kom fram och kommenterade vilken lugn och fin valp han verkade vara. De skulle bara veta att han snart kommer att äta barn till frukost och vara allmänt otrevlig, stressad och aggressiv. I alla fall om man får tro alla "aussieexperter" där ute. Själv har jag bestämt mig för att stoppa i öronpropparna och fokusera på den lilla individ som han faktiskt är. Min plan är att helt enkelt inte släppa igenom oönskade beteenden som poppar upp. Kanske inte helt enkelt men säkert inte omöjligt heller. Framtiden får utvisa om vi lyckas. Annars har jag pysslat med lite småsaker som att lära honom leka med mig på olika sätt och på lite olika platser, något jag tror vi kan ha nytta av i framtiden. I dag provade vi också ett litet godissök i skogen vilket gick galant så nu vet jag att grabben har en näsa.   Det roligaste är att han och Smilla verkligen funnit varandra. Bättre storasyster får man leta efter, snäll, busig och bestämd när det behövs. Finaste Smillisen 

   Denna vecka har verkligen varit händelserik. I måndags åkte jag och Smilla till Gnesta då vi kommit med som reserver på deras lägrespår. Påsläppet gick kanon men efter ca 100 m möter fick vi älgmöte! Smilla som är rädd för älgar flög bak och ställde sig bakom mig och skällde med följd att älgen drog i full fart. Första tanken var att "nu är det kört" men sen fick jag syn på apporten som låg precis där älgen legat! Så jag tog en liten paus och lät Smilla coola ner lite och visade sedan på spåret. Med en viss tvekan nosade hon lite i marken och drog sedan iväg i 110. Kände mig väldigt osäker på om det var människospåret eller älgspåret som hon tagit men efter ett tag hittar vi nästa apport och lyckan var fullkomlig! Sedan gick jag bara och njöt bakom medan hon spårade sjukt fint. Efter 1000 m (hade GPS) hade vi bara 4 apporter men jag tänkte att hon kanske missat några och började fundera när slutet skulle komma. Blev väldigt tveksam när hon plötstligt vinklade höger, bort från det håll där vägen låg men hängde med ändå. Efter 1200 m dyker ännu en apport upp och sedan hittar vi 2 till. Får syn på en blå snitsel som sitter vid vägen och inser att vi måste ha kommit in på någon annans spår och det vi ser är starten (tänkte aldrig så långt att man kan se på apporterna vilket spår det hör till). När jag kommer ut vid den blå snitseln har vi gått 1500 m så att det skulle vara vårt spår kändes otänkbart. När vi kommer ut möts vi av mottagaren (som tyvärr inte var densamme som spårläggaren) som säger att vi har kommit ut exakt på rätt ställe. Vi har alltså bara missat slutapporten! Eftersom jag var så inställd på att jag var på fel spår kan jag mycket väl ha missat att Smilla gjort någon form av markering och FRAMFÖRALLT hade jag ju haft tid att gå in och leta efter slutet. Även om det var surt kände jag mig stolt över att Smilla faktiskt fixat spåret så fint trots älgstörningen och en matte som inte riktigt litade på hennes förmåga! Synd bara att man inte får fortsätta utan slut...

I tisdags var det sedan dags att åka till Boden och hämta nytillskottet Sunsilks Quick Maniac "Quick". Quick har hitills visat sig vara en riktigt cool kille som inte verkar rädd för något. Efter flyg och bilresa sprang han rakt in i huset med svansen i topp, pussade om alla killarna ordentligt och började sedan undersöka sitt nya hem. Första mötet med Smilla gick också fint även om Smilla numera också beter sig som en valp med följd att vi fått två galningar i huset :) Ska bli riktigt spännande att se vad det blir av denna lilla filur. De egenskaper han visat hitills är mer än vad jag kunnat önska. Han är den absolut socialaste valpen vi haft och prioriterar faktiskt mys och gos framför allt annat. Han kampar och leker gärna och är härligt orädd och nyfiken. Med Smilla leker han också gärna även om han är väldigt lyhörd för när hon signalerar att det är nog. Hitills (peppar,peppar) har han sovit som en sten på nätterna... Självklart är jag medveten om att alla dessa egenskaper kan förändras och att det kommer komma många tuffa perioder men någonstans hoppas jag kunna "konservera" så mycket av dessa egenskaper som möjligt.

   Allt som oftast när jag skriver eller pratar om hundar är det träning och tävling som hamnar i fokus. Trots det är dessa saker bara en liten del av allt som livet med hund innebär för mig. Hunden för mig är framförallt en trogen vän som gör att jag vågar ge mig ut på löpturer sena kvällar. En busig kompis som smyger sig upp i sängen och värmer mina tår trots att vi för sjuttioelfte gången bestämt att hundar inte ska vara där. En fantastisk familjemedlem som vi kan överösa med kärlek i mängder. Men tyvärr lever inte hundar lika länge som människor och för ett tag sedan läste jag i en annan blogg de oerhört sanna orden att "sorgen är priset vi betalar för kärleken". Det är i dag 8 månader sedan vår fina Oliver somnade in och det går inte en dag utan att vi saknar honom. Ibland vaknar killarna om nätterna och gråter av längtan och som mamma är det oerhört jobbigt att behöva se sina barn gå igenom detta. När vi nu snart ska få ett tillskott till familjen snuddar jag ibland vid tanken om det verkligen är värt dettta höga pris. Snabbt inser jag dock att det är klart att det är värt det. För även om sorgen och tomheten är stor så är kärleken så oändligt mycket större och de fina minnena som vi skapar tillsammans ovärderliga.